Hurra!
Den nya boken om Felicia Fahlander, är här, i min hand och det känns så fint att se att den blev bra.
Det är alltid väldigt speciellt att se sina bilder i tryck för första gången, allt är oåterkalleligt, lagt kort ligger - och jag tycker att de ligger bra den här gången.
Det är alltid väldigt speciellt att se sina bilder i tryck för första gången, allt är oåterkalleligt, lagt kort ligger - och jag tycker att de ligger bra den här gången.
I de förra böckerna har vi avverkat järnverk, stängda badhus, en gruva, isbrytare men nu är det dags för ett annat norrbottniskt fenomen: Nattåg. Jag har själv många mytiska minnen från nattliga tågresor som barn: konstiga gubbar, pratsamma tanter, att vaggas till sömns av järnvägens dunk. Att springa fram och tillbaka genom tåget. Varje kupé, varje vagn var som en ny värld med nya märkliga människor. Jag minns den läskiga rökvagnen: fulla gubbar, skräniga militärer och sorgsna hundar på golvet. Restaurangvagnen där man kunde köpa godis eller renskav. När jag var liten fanns det till och med en bio på tåget.
Efter den förra boken (Felicia Fahlander och isbrytaren Arnulf) kändes det som att det var klart, jag behövde en paus från den kluriga tjejen med snelugg. Men Peo hade en idé om en ny bok, om tåg. Tja, varför inte. Men jag kände att jag ville försöka göra det på ett annat sätt och föreslog ombytta roller: Jag skulle skriva berättelsen med bilder och Peo skulle illustrera den med ord. Och så blev det!
Därför känns den här boken extra speciell för mig, eftersom den är egnaste boken jag någonsin gjort!
Jag har aldrig skissat, funderat, målat, suddat och kastat så mycket som i arbetet med "Felicia Fahlander och järnhästen" Allt tog hur lång tid som helst. I över ett år samlade jag bilder, tankar och skisser. Historien i mitt huvud bara växte och växte- fler och fler karaktärer, hundar, mystiska möten, dolda budskap dök upp, men när deadline närmade sig och historien skulle knytas ihop och passas in i formatet så var det bara att skala, skala och klippa bort tills något som skulle kunna kallas rimligt återstod.
Jag kastade allt och gjorde om hela boken på två månader.
Jag kastade allt och gjorde om hela boken på två månader.
Och sen var det bara att skicka bilderna till författaren och se vad han skulle hitta på.
Såhär i efterhand kan jag säga att jag är mycket glad över att vi bestämde oss för att göra boken på det här sättet. Jag har lärt mig så mycket om mitt egna skapande, hittat ett uttryck i bilderna som jag tycker om och nu vill jag bara göra mer. Men Felicia Fahlander och jag tar nu en välbehövd paus från varandra. Mot nya äventyr!
Fanny Felicia Svanberg
